inrock.se

Deep Purple / Europe – Öja Slottsruin, Ystad 9/8 2008

En mycket familjär känsla slog mig när jag anlände till Öja slottsruin. Men inte direkt, först kände jag, ”vad är detta för ställe egenligen?” Det är ju bara massa träd och ladugårdar o grejer. Hur som helst blev jag diregerad bort till ingången via en skogsstig där jag utan vidare bekymmer blev insläppt som press. Oj vad smidigt allt gick, inga köer, inga stöddiga vakter etc. Här börjar den familjära känslan göra sig till känna. Människor i alla åldrar (i ärlighetens namn mest 35+) stod och diggade till Europe framför scenen, andra satt längre bak på filtar och mumsade på det som återstod av den medtagna picknicken. Evenemangets gäster verkade vara på ett strålande humör i sensommarsolen, detta trots att det faktiskt hade börjat bli lite kallt framåt halv 9 tiden. Det hela känns lite som ett medelålderns Emmaboda.

På scenen stod som tidigare nämnts Europe, mina gamla hjältar som skamlöst har fått lämna in handduken åt lite tyngre akter i dagslägets skivsamling. Men jag minns med glädje mina gamla kasettband som köptes i det arla 1990-talet på amerikaresan tillsammans med familjen, The Final Countdown och Wings of Tomarrow. Dom ligger nog fortfarande i en låda i det gamla pojkrummet.

Det var ett lite piggare Europe än förra gången jag hade nöjet att bevittna dem på Sweden Rock för fyra år sen. Dom körde en kavalkad av mestadels gamla favoriter som Cherokee, Carrie, Rock the Night men ett och annat ”nytt”/ovanligare spår, bland annat för 2004 års titelspår Start from the Dark. Denna låt visar ett modernare Europe där man försöker sig på att låta lite häftigare och tyngre än man är, och egentligen i mitt tycke, vill vara. Men sådan vet väl bara bandet själva. Circus Europe avslutade till publikens stora och förväntade glädje naturligtvis med ‘The Final Countdown’. Här måste man ändå understryka att det är en helt magisk låt som får alla att dansa med. Inte konstigt den låg etta världen över för drygt 20 år sen.

En tids scenarbete följer medan publiken myser omkring i det lummiga området från filt till öltält till bajamaja och tillbaka igen. Allt i väntan på kvällen huvudattraktion Deep Purple som snart ska äntra scenen i Öja.

Det är med stor glädje jag hör att Ian Gillans röst är som den ska när han och resten av bandet river av öppningsspåret ”Into the Fire” från 1970 (Deep Purple in Rock). Låten följs av ”Strange kind of Woman” och ”Rapture of the deep” m fl. I den senare tycker jag mig ana en sorts blandning av David Bowie och ett spejsat sound som om Tool hade vart aktiva på 1970-talet. Häftigt sa Bill, skitball sa Bull!

Vidare genomsyrades konserten naturligtvis av flertalet solopartier. I princip alla i bandet fick någon liten stund att sola och visa upp sitt instruments fulla kapacitet. Tuffast i mitt tycke var Steve Morse på gitarr och Don Airey på klaviatur, men även Ian Paice på trummor. Airey jammade ut i nått som gick från Bach-fugor till blues-tongångar via boogie-woogie och månskensonaten. Paice spexade och spelade en trummvirvel så snabbt han kunde, för att sedan köra den nästan lika snabbt med endast en hand. Steve Morse står ensam, spelandes solo på solo när John Norum kommer upp med sin guldfärgade Les Paul för att där tillsammans med Morse jamma loss och köra ett gitarr-battle som tidsnog ebbar ut i de ack så klassiska öppningsriffen i en av historiens mest kända rocklåtar nämligen ‘Smoke on the Water’. Publiken var inte sen att klämma i, ändå från fikakorgarna längst bak.

Efter en låång version av Smoke of the Water bjöds den hungriga publiken på ytterligare godbitar i form av Hush och Black Night och avslutningsvis ber en modest Ian Gillan publiken att köra hem försiktigt och att vi vart en himmla bra publik och allt det där…

En utmärkt trevlig konsert var det! Hoppas man ska kunna få se dem igen, men det tror jag nog.

/Fredrik Hyltén-Cavallius, In rock, Radio AF – Lunds Studentradio

Tags: Deep Purple, Europe, Konsert, Konsertrecension, Öja, Ystad

Inga kommentarer ännu.

Kommentera