USF Vertet, Bergen 9/1 2010

Lördagskvällens konsert som inledde det nya decenniet för Bergens levande musikscen var eftertraktad då Hordalandssönerna i Immortal inte spelat här sedan förra Immortalskivan, Sons of northern darkness släpptes 2002.  När nya skivan All shall fall släpptes i september hjälpte det till att höja förväntningarna och längtan efter en konsert på hemmaplan.

Vad gäller All shall fall tyckte jag den till en början var aningen tråkig och intetsägande men framförallt var det för mycket influenser kvar från sidoprojektet I, som släppte Between two worlds 2006, där syftet var att göra något annat utanför Immortals ramar. Känslan av att fritidsprojektet inte tagit slut och påverkat huvudarbetet kvarstod. Detta har med tiden ändrats efter fler genomlyssningar och definitivt efter lördagens konsert.

Hemmahörande i Bergen, detta metalfäste som i vår sätter upp en Black metal musikal, är även Varg Vikernes(Burzum), Enslaved och Gorgoroth. Jag mötte Gaahl på en lokal pub strax innan men med hans personhistoria i bakhuvudet höll jag ett ordentligt avstånd för at inte störa hans stora personlighet. Staden som är inbäddat i fjorddalen kring de mäktiga fjällen och gör att Blaschyrk inte känns svårt att närma sig i tanken. Den kalla ljudbilden och utvecklingen av svartmetallband från Norge känns genast mycket mer förståelig.

Konserten är förlagd till en gammal sardinindustrilokal och gamla tegelhus fungerar perfekt som miljö. Den karga men samtidigt luftiga lokalen slår an patriotisk ton som passar när Immortal besjunger Norden, permafrost och icewinds. Efter en dryg timmes väntan är lokalen i princip fylld och stämningen är på topp. Minsta lilla rörelse på scenen från personalen skapar hejarop i publiken och körer av Im-mor-tal för at locka ut dem på scenen. När de såväl äntrar scenen blir det bombastisk känsla i lokalen när Horgh inleder ensam bakom dubbelkaggarna. Det blir en ganska jämn spridning mellan de åtta studioalbumen under det 95 minuter långa infernot. Ett par givna inslag från All shall fall kommer genom öppningsspåret med samma namn, The Rise of darkness och med Norden on fire. Under sistnämnda spåret brakar fyrverkerierna loss för första gången och fyller hela scenen med eld. De nya spåren känns förvånansvärt välrepeterade trots deras ringa ålder.

Från näst senaste skivan bjuds det på One by One, Tyrants och Sons of northern darkness. Solarfall och Grim and frostbitten kingdoms dammas av men mina två favoriter får snällt vänta till slutet. De lyckas leverera godbitar från hela sin katalog med snabba nedslag som The sun no longer rises och Blacker than darkness från Pure holocaust respektive Diabolical fullmoon mysticism. När väl konserten avslutas blir det med ett abrupt tack och trion nästan lämnandes scen halvspringande. Inte helt oväntat kommer ett extranummer där min personliga favorit Battlefields från Blizzard beasts avhandlas. Den alltför givna men samtidigt underbara Blaschyrk(Mighty ravendark) avslutar en mycket bra konsert. Under avslutningsspåret görs pauseringar för att dra igång publiken och Abbath är överallt för att höja nivån till det lilla extra innan allt är över.

Abbath är en suverän artist och får den mesta av uppmärksamheten då trions bassist skyms av hans scenpersonlighet och Horghs mekaniska och maskingevärsliknande trumspel. Hans välkomnande ”jenter og gutter, ladies and motherfuckers” och publikfriande ”shut up” och ” håld keft” som svar på publikjubel är underhållande. Han har publiken lindad runt sitt lillfinger. Dock är den grötiga Bergendialekten stundom lika svår att tyda som en grisbonde från Tomelilla. Rökmaskinen skapar perfekt stämning och tillsammans med det kalla blåvita ljuset skapas en bra kopia av Blaschyrk där det råder evig vinter. Bieffekten av rökmaskinen är vindarna i Abbaths hår som får mig närmast att tänka på Carola under melodifestivalen. Den nya backdropen med två bergsspetsar i vattnet med en förmörkad måne skapar illusionen av stå på en klippavsats vid havet i vintertid. En alldeles utmärkt miljö för ett utmärkt Immortal!

/Necroboy

Blå, Oslo, 29/10

Det är 660 år sedan Digerdöden nådde den norska kusten och i höst gör 1349 en handfull konserter på hemmaplan. Namnet är hämtat från årtalet då pesten lamslog landet och det slår an en ton om kompromisslöshet och råhet. Efter att förbandet Astaroth värmt upp såväl publiken som den gamla tegelbeklädda industrilokalen med marschaller och de traditionella(klyschiga) fårhuvudena på scenen börjar de ge ett stabilt intryck med en smärre arsenal med låtar av god kvalité.  De ger uttryck för en mer traditionell andravågs-black metal än vad huvudbandet kan anklagas för att vara.

När väl fårhuvudena är förpassade till slaktrenset och huvudbandet äntrar scenen öppnar sångaren Ravn med att spruta eldklot i den nedsläckta lokalen. Samtidigt skapar introt och den massiva ljudväggen en förväntansfull stämning redan från start. Efter att i maj ha släppt Revelation of the black flame var jag aningen tveksam till deras nya inriktning mot mer ljudlandskap och ljudmiljöer som är tänkta att sammanbinda skivan. En risk för att hamna i Abruptums kölvatten? Skivan kanske kräver ytterligare genomlyssning och kommer att mogna med tiden men för närvarande står deras tidigare starkare och dessa kommer väl till pass denna kväll. Men hur kommer det att fungera live med 2-3 minuters pauser mellan låtarna som drar ner tempot?

Det fungerar förvånansvärt bra med de vibrerande ljudvågorna och filmprojektorljuden som murbruk mellan låtarna. Konserten utkristalliseras till en helhet av sällan skådat slag och det ypperliga ljudet tillsammans med den lilla lokalen pressar nästan ut mig till rökrutan. Ravns väsande och rena sång är mycket bra och Frosts, permanent i Satyricon, blastbeats får testiklarna att vibrera i pungsäcken. Samarbetet kvintetten sinsemellan är mycket bra och är rakt igenom stabilt. De spelar igenom delar av det nya alstret och allsångskänslan närmar sig nästan under Sculptor of Flesh och I am abomination. Corpse painten sitter där den ska men i övrigt har de, kanske tack vare att de debuterade ett par år efter de spännande åren 1993-94, ett annat förhållningssätt till genren. Deras black metal är melodisk utan att vara symfonisk och syntantsruken. Tacka Gud för det!

/Necroboy

När sedan Hasty Haze entrade, så tätades publiken, som så många gånger förr. Om till och med baren töms för att folk ska få en skymt av de välskapta musikerna, då är det allvar. Jag, som van deltagare i Hasty Haze publiken, förundras likväl varje gång över den intensiva publikkontakten som framför allt herr Mikrofon, Stellan står för. Inte många frontmän i osignade band uppträder med liknande självförtroende. Det är inget snack om att de vet vad de gör. Jag skapade även headbangtrend tillsammans med en tioårig grabb.  Alla åldrar tilltalas av bra musik helt enkelt.

The Chair fick således en väl uppvärmd publik till sitt förfogande. Riktig gammal 70-tals rock i Black Sabbath-anda kan man egentligen aldrig få för mycket av, även om plagiering då blir något man får räkna med. The Chair hade dock den största publiken och ingen verkade klaga över de uppenbara likheterna mellan originalbanden och kvällens framträdande. Extra beundran till även detta bandets sångare, Chris Lee Smith, för en originalitet som på tvåtusentalet är svårfunnen.

Som helhet var kvällen ännu en succé på Bodoni, Powerhouse. Om man kunde tävla i musik skulle dock Hasty Haze vara en överlägsen vinnare. Men nu är det ingen tävling, det är en vanlig helg i Malmö.

Text: Camilla Bergvall

Efter uppvärmning med mingel och öl drog sig bandet upp på scen. Genast fylldes också ytorna framför den med trogna fans och andra nyfikna. Christopher Olsson bände sina nya strängar med god precision och Emil Ekbladh stod för den aktiva publikkontakten. Det är inte många unga band som har en liknande stadig fanbase och värnar så mycket om sin publik.

När jag efteråt pratade lite med den alltid lika trogna publiken så var åsikterna eniga. Någon av de bästa gångerna de sett Dirty Passion. ”Knäna blev blåslagna av en högtalare, men fett värt!”, säger en hes, men glad tjej och trots att bandets nya låt har titeln ”Baby’s got no say” så tycker jag att hennes ord är värda att citeras. Det är uppenbart att Dirty Passion är folkets favoriter och det är lika uppenbart att de har en lång karriär framför sig.

Text och bild: Camilla Bergvall

Fryser du lite såhär i höstvindar så kolla in Hasty Haze hemsida och värm dig med välgjord hårdrock när den är som bäst. www.hastyhaze.se

Text & Bild: Camilla Bergvall

Hasty Haze – Live 12/9 2009 på Highway to Hell, Vinylbaren, Malmö

Minuterna innan den norska sextetten entrar scenen hörs de välbekanta kyrkklockorna ur AC/DC:s ”Hells bells” och det känns nästan ironiskt men samtidigt passande till Satyricons musikaliska transition.  Grunden som består av Satyr och Frost är utökad med fyra livemusiker som mest framstår som utfyllnad jämte den smått fenomenale och välbyggda trummisen Frost.  Satyrs roll som centralfigur under framträdandet är numera mer likt Bruce Dickinsons arenaäventyr och flaggviftande än Attila Csihars hopkrupna och nedtonade mumieutstyrsel. I och med den mer publikfriande och allsångsvänliga black n´roll deras senaste skivor uppvisat krävs den utstrålning som Satyr visar. Dock borde det gamla mickstativet återvändas eller så ska han sluta balansera och peka med treudden som enbart framstår som tarvlig och inte det minsta necro. När han senare ska spela kortare riff med samma vita gitarr som från ”Black crow on a tombstone”-videon går luften tillfälligt ur mig. Hjärnan bakom Satyricons samlade mästerverk fyller ingen funktion som livegitarrist utan förminskar rollen som djävulens hantlangare ytterligare.

Låtvalen kretsar kring de senaste tre albumen och i mellansnacket presenteras ”The Sign of the trident som låten om Satyricon i likhet med Black Sabbaths ”Black Sabbath”. Commando och Wolfpack avverkas även de från The Age of Nero där berättarrösten förtar nöjet. Bäst publikrespons uppnås på melodiösa K.I.N.G. och deras medvetenhet om att de tidigare skivorna inte verkar vara inlyssnade gör att min personliga favorit ”Hvite krists död” utgår från setlisten.
Två svagt påmanade och planerade extranummer genomförs med det första innehållandets bland annat Fuel for Hatred. Sedan går de av utan att spelat Mother North vilket gör extranummer två alltför väntat och slentrian. På det hela taget dock en väl genomförd konsert men lite mer än glesa icke koordinerade applåder ska krävas för två extranummer.

/Necroboy,In Rock/RadioAF

/Mattias Fyhr, In rock, Radio AF

På scenen stod som tidigare nämnts Europe, mina gamla hjältar som skamlöst har fått lämna in handduken åt lite tyngre akter i dagslägets skivsamling. Men jag minns med glädje mina gamla kasettband som köptes i det arla 1990-talet på amerikaresan tillsammans med familjen, The Final Countdown och Wings of Tomarrow. Dom ligger nog fortfarande i en låda i det gamla pojkrummet.

Det var ett lite piggare Europe än förra gången jag hade nöjet att bevittna dem på Sweden Rock för fyra år sen. Dom körde en kavalkad av mestadels gamla favoriter som Cherokee, Carrie, Rock the Night men ett och annat ”nytt”/ovanligare spår, bland annat för 2004 års titelspår Start from the Dark. Denna låt visar ett modernare Europe där man försöker sig på att låta lite häftigare och tyngre än man är, och egentligen i mitt tycke, vill vara. Men sådan vet väl bara bandet själva. Circus Europe avslutade till publikens stora och förväntade glädje naturligtvis med ‘The Final Countdown’. Här måste man ändå understryka att det är en helt magisk låt som får alla att dansa med. Inte konstigt den låg etta världen över för drygt 20 år sen.

En tids scenarbete följer medan publiken myser omkring i det lummiga området från filt till öltält till bajamaja och tillbaka igen. Allt i väntan på kvällen huvudattraktion Deep Purple som snart ska äntra scenen i Öja.

Det är med stor glädje jag hör att Ian Gillans röst är som den ska när han och resten av bandet river av öppningsspåret ”Into the Fire” från 1970 (Deep Purple in Rock). Låten följs av ”Strange kind of Woman” och ”Rapture of the deep” m fl. I den senare tycker jag mig ana en sorts blandning av David Bowie och ett spejsat sound som om Tool hade vart aktiva på 1970-talet. Häftigt sa Bill, skitball sa Bull!

Vidare genomsyrades konserten naturligtvis av flertalet solopartier. I princip alla i bandet fick någon liten stund att sola och visa upp sitt instruments fulla kapacitet. Tuffast i mitt tycke var Steve Morse på gitarr och Don Airey på klaviatur, men även Ian Paice på trummor. Airey jammade ut i nått som gick från Bach-fugor till blues-tongångar via boogie-woogie och månskensonaten. Paice spexade och spelade en trummvirvel så snabbt han kunde, för att sedan köra den nästan lika snabbt med endast en hand. Steve Morse står ensam, spelandes solo på solo när John Norum kommer upp med sin guldfärgade Les Paul för att där tillsammans med Morse jamma loss och köra ett gitarr-battle som tidsnog ebbar ut i de ack så klassiska öppningsriffen i en av historiens mest kända rocklåtar nämligen ‘Smoke on the Water’. Publiken var inte sen att klämma i, ändå från fikakorgarna längst bak.

Efter en låång version av Smoke of the Water bjöds den hungriga publiken på ytterligare godbitar i form av Hush och Black Night och avslutningsvis ber en modest Ian Gillan publiken att köra hem försiktigt och att vi vart en himmla bra publik och allt det där…

En utmärkt trevlig konsert var det! Hoppas man ska kunna få se dem igen, men det tror jag nog.

/Fredrik Hyltén-Cavallius, In rock, Radio AF – Lunds Studentradio

Turisas inleder med att försöka få publiken att komma igång, bakfyllesöndag till trots. Iklädda sina djurpälsar och ansiktsmålningar fyrar de av så många hits som de hinner med under de 25 minuter de blivit tilldelade, med en viss tonvikt på det senaste, av kritikerna sågade, albumet ”The Varangian Way”. De sköter sig med bravur och avslutar showen med hiten ”Battle Metal” från skivan med samma namn. Nöjd och glad då det var Turisas jag ville se stannar jag ändå kvar för att se vad de andra banden har att erbjuda. Om de bara ger Turisas 25 minuter av kvällen så måste de ju vara bra mycket bättre än Turisas. Eller?

Annihilator är ett klassiskt thrashband, men det betyder inte att jag har hört dem förut, eller vet något om dem. Förutom att de är klassiska. När de kommer upp på scen slås jag av hur unga de verkar, för att vara klassiska. Den ende som ser gammal ut är gitarristen och sångaren som ser ut som om han är pappa till Anthony Kiedis, sångaren i Red Hot Chili Peppers. Likheten är slående. Utöver det är det bara trummisens tomteskägg och bassistens konstiga miner som slår under showen. Musiken är inte särskilt imponerande, förutom några skumma spår som påminner lite om King Diamond. Dessutom verkar andregitarristen lite förbannad att det är så få människor som slutit upp för att se dem.

Trots detta ger Annihilatordelen av kvällen ett konsertminne för livet. Det är när tredje låten har börjat komma igång. Andregitarristen har sångtjänst på den här låten och börjar sjunga. Trummisen sitter halvt böjd över trumsetet och ser ut att trumma så fort som hans skägg bär. Efter första strofen vänder sig andergitarristen mot trummisen och vrålar ”Play faster!” Scenen är som hämtad från en romersk slavgalär där slavarna ror för sakta. Hatet i ögonen är i alla fall det samma.

Så har turen kommit till huvudakten; Iced Earth. De är nog inte helt glada över att få spela inför blott 100 människor men är professionella och drar igång med en låt från deras mest framgångsrika skiva: ”Something Wicked This Way Comes”.

Iced Earth förlorade sin förre sångare Matthew Barlow 2003 då han bestämde sig för att hoppa av och bli jurist. Istället hittade man Tim ”Ripper” Owens, mannen mer känd som ”han som försökte förstöra Judas Priest”, och fansen har fortfarande inte förlåtit dem. På Wacken Open Air Festival i somras spelade de inför 60.000 relativt lugna människor som still stod och bara hatade Owens. När han gick av scenen och Jon Shaffer, hjärnan och motorn i bandet, tog över micken några låtar gick publiken bananas. När Owens kom på scenen igen blev det tyst. Hur han orkar stå ut med så mycket hat är ett under.

Den hundrahövdade skaran på KB verkar mer förlåtande, de flesta har ändå betalt 300 spänn för att se just Iced Earth. Men när Owens tar i så han spricker och ändå inte får till tonerna så blir man lite ledsen i ögat. Efter första urladdningen kör de ett långt och meningslöst förinspelat mellanspel innan de kickar igång en låt från nya platten. Publiken blir märkbart mindre engagerad, det framstår som mer och mer tydligt att folk är där för att höra klassiska låtar från tiden före Owens medverkan. Sagt och gjort så vänder sig Ripper sedan till publiken och frågar:

”How about something from our Something Wicked album?”

Publiken jublar och introt till Burnt Offering dundrar ut från högtalarna. Precis när Ripper Owens klämmer i med första strofen från Iced Earths i mitt tycke bästa låt, utan att nå riktigt ända fram, ramlar back-drop:en ner. Jag fattar vinken, hämtar ut min jacka och tar bussen hem till Lund.

SlaktarJens, over and out.

Det lilla sällskapet från In rock satt vid ett bord nära flipperspelen, som huggna i sten, och ömsom sömnigt och ömsom hypnotiskt iaktog Cult of Luna och deras mellanting mellan ljuva toner, ångestladdade sång och avgrundstunga tyngd. Cult of Luna spelade cirka halvannan timma, i princip i ett enda stycke. Likheter i bandets musik med andra giganter inom postrock var träffande, och då tänker jag naturligtvis främst på amerikanska Neurosis med Scott Kelly och Dave Edwardson i spetsen.

De ända kommentarerna som Cult of Luna gav var: ”kan du sänka basen lite” och ”tack” efter spelningen. Detta Umeåband har förmågan att bete sig på det sättet utan att att det känns löjligt divigt utan konstigt nog så var jag inte förvånad efter att de bara raskt lämnade scenen efter att de sista tonerna ebbat ut i Smålandsnatten. Det kändes bara helt rätt. Det var inte tal om något extranummer, vilket man kanske skulle kunna skylla på den oymmniga publiken, som visserligen verkade mycket nöjd så vitt vi kunde se.

Cult of Luna på Smålands i Lund var helt enkelt en hypnotisk upplevelse som knappt kan beskrivas. Klockrent.

Fredrik Hyltén-Cavallius, In rock, Radio AF i Lund