Till musiken då!
Skivan i stort känns röjjigare, mer tryck och dunkande, som ett kåtslag som väntat i fem år på att få släppas lös. Sleeping With Your Enemy och Full Circle som öppnar skivan är som skrivna för vilken förfest som helst, utan att för den skull vara radhus-rock á Takida. Jolle, Christian och Robban vränger, bankar och pressar fram en svettig jävla groove som Magz snabbt introducerar sin röst och sitt sätt att attackera musiken på. 20 sekunder in i Full Circle smaskar Jolle till på trummorna och släpper in sången i en mustig vers som går mer eller mindre rakt in i en blytung refräng med en refräng som är enkel och kraftfull nog för att till och med kunna dunkas in i Veronica Maggios ”Jag Kommer”-skaror.
Black Star öppnar med tidigare nämnda Egyptendoftande riff, en midtempolåt med en stark refräng både musikaliskt och textmässigt. Versen kan bli aningen enformig, men Magz jobbar med rösten för att skapa dynamik och liv, så det håller igång framtill solot.. Och vilket jävla solo sedan? Fucking splendid. Det lyfter låten från den monotona graven den höll på att köra ner sig i, och när Magz avslutar (in i ett outroriff på den egyptiska skalan) med sitt ”you’re the black star that drags me down” med perfekt avvägt tonsäkert riv så förstår man varför det är den här låten som fick sig en video.
Medicine uppar tempot och mörschar på i någon blitzkriegfrenesi (sett till resten av skivan) med en skön dynamik mellan groovetunga versriff och akustiskt komp på Magz långa lungtömmare i refrängen. Bra dynamik mellan tunga riff, fart och temposänkningar och utrymme för Robbans bas och Magz röst. Öppningen på skivan är fortsatt stark!
Bring It On fortsätter sänker tempot aningen från Medicine, lagom midtempo, fistpumpvänlig och med en kaxig attityd på sången (och texten), inte dåligt eller någonting, men efter avslutningen på black star så känns det aningen tamt. Sätt låten för sig själv så väger den givetvis tyngre, med sjysst bakgrundskörande och en skön refräng och ett bra (om än inte lika fett) solo. Skönt med ett band som fortfarande uppskattar lite välplacerad gitarronani.
River of My Childhood visar på en annan, mindre rivig sida av Magz röst. Uppskattar dynamiken, och ett skönt flerlagrat komp på gitarr med en skön melodi. Personligen så tycker jag att den här låten visar på rutinen och självsäkerheten i bandet, ingen tar onödig plats, men alla hörs och får komma fram på ett flödande, organiskt vis. Det låter inte krystat eller konstlat på något vis, utan som ett band ska låta när man gillar att lira musik. Låten känns som om den är över alldeles för fort, och då är den ändå 4.20. Alltid ett bra betyg.
24/7 Groove höjer tempot och kör en text med kuken först, mycket självsäkert levererat. Inga klagomål, men inte skivans höjdpunkt heller. Ytterligare ett bra solo dock, och trummorna känns drivande och solida. Samma sak skulle man kunna säga om White Flag. Solida grejor, men det intressantaste är Jolles trumkomp i versen och Christians gitarr när den flyger omkring runt 1.30-1.40. Refrängen tar inte på samma sätt som Sleeping With Your Enemy även om sånginsatsen mörschar på med gött riv. Antagligen det svagaste spåret på skivan.
Pace That Kills lägger till med en Alice In Chainsdoftande attityd, där Magz stundtals låter som en mix av Layne Staley och… Ja. Magz. Robbans basspel lägger en bra grund för grooven, och räddar låten från att fastna i 24/7 Groove/White Flags lite inkörda läge.
Därefter så gästar Chris Cornells ande Magz. No Easy Way Out är som Black Hole Sun levererat på svensk melankoli med den där tidigare nämnda känslan av att det är ett riktigt band som lirar. Dynamiskt, bra känsla, lågt tempo. Mycket utrymme för Magz röst, men det betyder också att när han tystnar så kommer resten av bandet fram än mer. Tillsammans med öppningsspåret, Black Star och River Of My Childhood så är det här skivans höjdpunkt.
Running är aningen oinspirerad. Lite intetsägande. Det rullar på av egen maskin, men utöver ett solo så är det inte några egentliga höjdpunkter. Lite på rutin, lite tråkigt.
Sen slår More Alive Than You (med Soundgarden-doftande intro) till och The Quill är tillbaka i matchen, huuuuuur fan kan de sätta Running (som är mediokert) innan den här pärlan? Den patenterade Quillgrooven knöas fram på en engagerande basmatta med rejäla trummor och ett gött riff. Käftig text, skriven av den bortgångne Patte Kejtson från Civilisationen, levererad med den intensitet och värdighet som krävs när man ger sig på material från de döda. Patte hade varit stolt. När uppladdningscrescendot börjar vid 3.20isch så rycker det i grooven, mycket till Robban och Jolles förtjänst. Christians gitarr i bakgrunden smäcker in i ett crescendosolo in i en refräng på ett smärtfritt och göttigt vis. Patte var många gånger mer levande än resten, och det fångar låten och gör till sitt eget.
Avslutningen med Waiting For The Sun tar de bättre stunderna från resten av skivan och stoppar in det i en skön, habil låt med lite intetsägande verser. Magz visar upp sin range, men i övrigt så är inte avslutningen så klockren som den kunde ha varit.

Skivan kunde ha mått bra av en ansning innan släppet, 13 låtar är en tre låtar för långt (24/7 Groove/White Flag/Waiting For The Sun), men när de tre låtarna är det enda egentliga klagomålet så är det inte mycket till klagomål. Skivan hade varit mer fokuserad och tajtare i huvudet utan de låtarna, men resten är tungt, bluesigt, groovefyllt och en välkommen plattjävel i det här Takidaklimatet. Det är inte varje dag vi bjuds på riktig rock ‘n roll i det här landet, speciellt inte en så opretentiöst och ösig (utan att bli skvalmusik och oengagerad skit) rock som här. Alla som känner för en stabilt laddad platta att ladda med på förfester och inför sommarens parköl (snart här igen, vi ska bara vada igenom snön en veva först) så är det den här plattan du ska dra på.

Vrid upp volymen. Gilla läget.

The Quill – Officiell Hemsida
The Quill på Facebook

The Quill – Full Circle på Spotify
The Quill – Black Star på Youtube

Civilisationen på Spotify

Först ut var Pantera – The Great Southern Trendkill

En fantastisk skiva, och ofta lite nedvärderad och bortglömd (tillsammans med Reinventing the Steel), någonting som jag ska göra en ansats att förändra.

Därefter kör vi på med en liveinspelning av Thåström – En Vacker Död Stad

Finns väl egentligen ingenting att säga här, gillar man inte Thåström så saknar man med största sannolikhet möjlighet till empati och grundläggande förståelse för vad som kan definieras som bra musik.

På tal om vad som kan definieras som bra musik, eller bra anti-musik, så slängde vi på The Locust – Live From the Russian Compound

Musik? Oväsen? Astra och Polski var helt säkra på det sistnämnda.

Någonting som är minst lika progressivt är ju grabbarna i The Mars Volta, och när spasmerna knappt lagt sig efter Locustlåten så slänger vi på Inertiatic ESP

Spazzrock när den är som bäst. Mängder av instrument, killar och underliga ljud. Fantastisk dynamik.

Därefter var det dags för lite inhemsk black metal Funeral Mist – Anathema Maranatha

Mortuus soloprojekt (han blev draftad till Marduk efter Legions avfärd, antagligen det bästa valet det bandet gjort sedan de plitade fram Panzer Divison Marduk). Ett av de blackbanden som känns genuint, någonting som är svårt att få tag på i dessa Green Day-tider.

När vi ändå är inne på genuina band så kan man inte missa Converge, här med låten Heartless

Sjukligt bra, ett av världens sexigaste riff framåt slutet av låten där.

Sex? Sex leder till heroinmissbruk och en porrkarriär, det är en inkörsport till dekadent beteende, så står det i bibeln. Jag är lite nyfiken på vad den abrahamitiska guden skulle göra åt grabbarna i XXX Maniak och deras låt The Moment You Start To Enjoy It, It’ll Get Worse

;

Någonting säger mig att det inte blir en fribiljett till pärleporten…

Grabbarna i The Blood Brothers slänger till med en rejäl anti-krigsdänga här med Lift The Veil, Kiss The Tank

Det rådde en viss ovisshet kring könet på den ena sångaren, men jag lovar att det är en kille med cojones the size of din vänliga kvartersbasketboll.

Därefter var det dags för lite japansk dumrock, Electric Eel Shock med låten Suicide Rock ‘n Roll

WOCK AN WOLLLLLL!

Nasum, det legendariska grindbandet som fick ett abrupt slut när frontmannen, gitarristen och sångaren Mieszko Talarczyk dog i tsunamin som träffade Thailand. Förbannat tråkigt. Han lever kvar genom musiken, här är låten Circle of Defeat

21 sekunder in kommer en sån jävla gobit till sånginsats. Allihopa på tre nu: UH!

Kvällen avrundades med lite jänkare, dödsteknisk teknisk döds med PsyOpus – The Pig Keepers Daughter

Next, please

Notera Östens Entombedtröja! Respect!

Inte helt ny men väl värd att läggga upp på inrock.se. Vi ger dig the Heavy Metal Farmer!

I engelska staden Weobley bor en pensionerad musiklärare på 82 år som är helt säker på vilken musik han gillar och kommer fortsätta gilla till han inte gillar sin tillvaro något speciellt mer.

Imponerande, man blir bara så glad! Tack BBC för ni sänder sånt här!

En dokumentär om (enligt deras egen utsago) Iraks enda heavy metal band, Acrassicauda.

Metal!

Eagles of Death Metal – I Want You So Hard (Boys Bad News)

Eagles of Death metal – I Only Want You

Tack David Tallroth & Benjamin Quigley för att ni gör min skivsamling komplett!

Lyssna ikväll kl 21-22!