Till musiken då!
Skivan i stort känns röjjigare, mer tryck och dunkande, som ett kåtslag som väntat i fem år på att få släppas lös. Sleeping With Your Enemy och Full Circle som öppnar skivan är som skrivna för vilken förfest som helst, utan att för den skull vara radhus-rock á Takida. Jolle, Christian och Robban vränger, bankar och pressar fram en svettig jävla groove som Magz snabbt introducerar sin röst och sitt sätt att attackera musiken på. 20 sekunder in i Full Circle smaskar Jolle till på trummorna och släpper in sången i en mustig vers som går mer eller mindre rakt in i en blytung refräng med en refräng som är enkel och kraftfull nog för att till och med kunna dunkas in i Veronica Maggios ”Jag Kommer”-skaror.
Black Star öppnar med tidigare nämnda Egyptendoftande riff, en midtempolåt med en stark refräng både musikaliskt och textmässigt. Versen kan bli aningen enformig, men Magz jobbar med rösten för att skapa dynamik och liv, så det håller igång framtill solot.. Och vilket jävla solo sedan? Fucking splendid. Det lyfter låten från den monotona graven den höll på att köra ner sig i, och när Magz avslutar (in i ett outroriff på den egyptiska skalan) med sitt ”you’re the black star that drags me down” med perfekt avvägt tonsäkert riv så förstår man varför det är den här låten som fick sig en video.
Medicine uppar tempot och mörschar på i någon blitzkriegfrenesi (sett till resten av skivan) med en skön dynamik mellan groovetunga versriff och akustiskt komp på Magz långa lungtömmare i refrängen. Bra dynamik mellan tunga riff, fart och temposänkningar och utrymme för Robbans bas och Magz röst. Öppningen på skivan är fortsatt stark!
Bring It On fortsätter sänker tempot aningen från Medicine, lagom midtempo, fistpumpvänlig och med en kaxig attityd på sången (och texten), inte dåligt eller någonting, men efter avslutningen på black star så känns det aningen tamt. Sätt låten för sig själv så väger den givetvis tyngre, med sjysst bakgrundskörande och en skön refräng och ett bra (om än inte lika fett) solo. Skönt med ett band som fortfarande uppskattar lite välplacerad gitarronani.
River of My Childhood visar på en annan, mindre rivig sida av Magz röst. Uppskattar dynamiken, och ett skönt flerlagrat komp på gitarr med en skön melodi. Personligen så tycker jag att den här låten visar på rutinen och självsäkerheten i bandet, ingen tar onödig plats, men alla hörs och får komma fram på ett flödande, organiskt vis. Det låter inte krystat eller konstlat på något vis, utan som ett band ska låta när man gillar att lira musik. Låten känns som om den är över alldeles för fort, och då är den ändå 4.20. Alltid ett bra betyg.
24/7 Groove höjer tempot och kör en text med kuken först, mycket självsäkert levererat. Inga klagomål, men inte skivans höjdpunkt heller. Ytterligare ett bra solo dock, och trummorna känns drivande och solida. Samma sak skulle man kunna säga om White Flag. Solida grejor, men det intressantaste är Jolles trumkomp i versen och Christians gitarr när den flyger omkring runt 1.30-1.40. Refrängen tar inte på samma sätt som Sleeping With Your Enemy även om sånginsatsen mörschar på med gött riv. Antagligen det svagaste spåret på skivan.
Pace That Kills lägger till med en Alice In Chainsdoftande attityd, där Magz stundtals låter som en mix av Layne Staley och… Ja. Magz. Robbans basspel lägger en bra grund för grooven, och räddar låten från att fastna i 24/7 Groove/White Flags lite inkörda läge.
Därefter så gästar Chris Cornells ande Magz. No Easy Way Out är som Black Hole Sun levererat på svensk melankoli med den där tidigare nämnda känslan av att det är ett riktigt band som lirar. Dynamiskt, bra känsla, lågt tempo. Mycket utrymme för Magz röst, men det betyder också att när han tystnar så kommer resten av bandet fram än mer. Tillsammans med öppningsspåret, Black Star och River Of My Childhood så är det här skivans höjdpunkt.
Running är aningen oinspirerad. Lite intetsägande. Det rullar på av egen maskin, men utöver ett solo så är det inte några egentliga höjdpunkter. Lite på rutin, lite tråkigt.
Sen slår More Alive Than You (med Soundgarden-doftande intro) till och The Quill är tillbaka i matchen, huuuuuur fan kan de sätta Running (som är mediokert) innan den här pärlan? Den patenterade Quillgrooven knöas fram på en engagerande basmatta med rejäla trummor och ett gött riff. Käftig text, skriven av den bortgångne Patte Kejtson från Civilisationen, levererad med den intensitet och värdighet som krävs när man ger sig på material från de döda. Patte hade varit stolt. När uppladdningscrescendot börjar vid 3.20isch så rycker det i grooven, mycket till Robban och Jolles förtjänst. Christians gitarr i bakgrunden smäcker in i ett crescendosolo in i en refräng på ett smärtfritt och göttigt vis. Patte var många gånger mer levande än resten, och det fångar låten och gör till sitt eget.
Avslutningen med Waiting For The Sun tar de bättre stunderna från resten av skivan och stoppar in det i en skön, habil låt med lite intetsägande verser. Magz visar upp sin range, men i övrigt så är inte avslutningen så klockren som den kunde ha varit.

Skivan kunde ha mått bra av en ansning innan släppet, 13 låtar är en tre låtar för långt (24/7 Groove/White Flag/Waiting For The Sun), men när de tre låtarna är det enda egentliga klagomålet så är det inte mycket till klagomål. Skivan hade varit mer fokuserad och tajtare i huvudet utan de låtarna, men resten är tungt, bluesigt, groovefyllt och en välkommen plattjävel i det här Takidaklimatet. Det är inte varje dag vi bjuds på riktig rock ‘n roll i det här landet, speciellt inte en så opretentiöst och ösig (utan att bli skvalmusik och oengagerad skit) rock som här. Alla som känner för en stabilt laddad platta att ladda med på förfester och inför sommarens parköl (snart här igen, vi ska bara vada igenom snön en veva först) så är det den här plattan du ska dra på.

Vrid upp volymen. Gilla läget.

The Quill – Officiell Hemsida
The Quill på Facebook

The Quill – Full Circle på Spotify
The Quill – Black Star på Youtube

Civilisationen på Spotify

Gotthard är alltid Gotthard, det går inte att ta miste om det. Det är melodiöst men ändå inte överproducerat. Steve Lee har själv sagt till criticalmass.se att ”Det är ändå Gotthard, men det låter lite ruffigare och skitigare än tidigare.” Man kan inte göra annat än att hålla med. Som bekant gillar Gotthard inte överdrivna specialeffekter och annat som de inte kan framföra live (förutom introt till Luft U Up vill säga).

Albumet är inte bara en bra platta utan har en djupare tanke bakom sig. Som omslaget och titeln avslöjar så handlar skivan om hopp och att inte ge upp. I svåra tider, fyllda med kriser av alla de slag, så finns ’Need to Believe’ som en kontrast för att ge hopp och visa att det går att pressa juice ur en sten. Känslan genom hela skivan är således positiv och hopfull utan att övergå i schlagerrock. Om jag får säga det själv så har schweizarna lyckats – igen. Och jag kan som vanligt inte motstå Lee’s röst ens om jag försöker.

Jag tror att de flesta kan relatera till någon eller flera av låtarna på albumet, men det är svårt att skaffa en favorit. ’Rebel Soul’ bjuder på rått och skitigt garage medan ’Break Away’ är trallvänligare. Trots detta så tappar man inte den röda tråden som går tydligt genom låtarna. Det är jordnära och verkar genomtänkt, vilket är sällsynt bland rockband i samma genre nuförtiden när det mesta handlar om bandsplittringar och att tjäna pengar.

Text: Camilla Bergvall

Så länge gitarren får köra solo, kan man väl stå ut med att lyssna. Men Joey Tempest sjunger som om han vore förstoppad och totalt utan äkta känslor. Det dramatiska de har försökt med

låter bara studiomixat och känns som ett dåligt svar på Priest’s Nostradamus. Eller bara en hastigt ihopsamlad skiva med dåliga klichéer och noll inspiration. Textraderna kunde tillhört en dålig poet som tjänar pengar på antalet rim och klyschor.
Låtarna flyter ihop och ingen av dem talar till mig. Framför allt känns det inte som material alls gjort för att spela live, vilket jag personligen anser att alla låtar huvudsakligen borde vara.

För att krysta ut något positivt alls om skivan så är det balladen ’In my Time’, som är en låt de har vågat göra något som man inte förväntat sig. Lite bluesig och halvmysig . Tydligen även Norums hyllning till Michelle Meldrum (John Norums bortgångna hustru). Men att jämföra ’Last look at Eden’ med Zeppelin är att dra gamla legender i smutsen. Europe har gjort ett halvdant jobb och så blev också resultatet. Tyvärr, får jag väl säga, är jag besviken på det mesta de har gjort sen deras comeback år 2004. Enda anledningen till att man i dagsläget köper en biljett till Europe’s konserter är för att de spelar med Gotthard och som en bonus får man höra några gamla Europeklassiker.
Ska man göra en storslagen skiva, så får man satsa stort. Det här var bara tråkigt.

Text: Camilla Bergvall

Tydligen är Blackwinds ett sidoprojekt som utvecklats till något större. För mig som inte är särskilt insatt i black metal och de olika vågorna är det lite vanskligt att uttala sig om vad Blackwinds utgör ett exempel på. Därför går jag direkt på skivan istället.

För mig låter det som ett argare Dimmu Borgir med mindre syntar. En viss känsla för det melodiösa sticker fram här och var samt lite teatrala utspel från sångaren vilket naturligtvis faller mig på läppen.

Produktionen är lite tunn emellanåt utan riktigt tryck i basen precis som en del black metal har för vana att ratta in. Varför vet jag inte. Kanske för att skära lite trumhinnor med en dos extra diskant? Det är ju inte lätt att tillfredsställa sina lyssnare när man bara vill att alla ska dö.

Tyvärr är det ingen av låtarna som riktigt rycker tag i mig när jag lyssnar. Det saknas någon slags poppig hitkänsla som kollegor likt Satyricon, Watain och Necrophobic besitter.

Vad det rör sig om i Blackwinds fall är habil bruksdöds men inget att riktigt hänga längst upp i din upp-och-nervända julgran. Stort plus för det snygga konvolutet skapat av Erik Danielsson från Watain.

Betyg 3 av 5 /SlaktarJens

Hot Leg – Red Light Fever / Betyg 1 av 5

Är det någon som minns The Darkness? Jag gör, för jag älskade deras första platta. Andra skivan, not so much. Där första skivan hade hittiga låtar med feta refränger och falsettsången satt som en smäck lät andra skivan som ett sönderknarkat och urspårat Queen med twaiing-gitarrer och falsettsång som bredde ut sig likt en snårig kvävande urskog över allt. Plus patenterat korkade texter.

Naturligtvis sprack allt när uppföljaren inte ens kom i närheten av originalets ena tånagel. Bassisten hade bytts ut redan innan skiva två och med de knackiga framgångarna hoppade sångaren och fixstjärnan med ljumsktatueringarna Justin Hawkins av den sönderfallande vagnen för att vara kändis. (Fast först var han ett bra tag på avgiftning – tydligen det främsta skälet till bandets kollaps…)

Men tiden har han inte bara använt till att löka runt utan han har skrivit en massa nya låtar, varav tio stycken har hamnat på hans nya band Hot Legs skiva Red Light Fever. Förhoppningarna var väl inte skyhöga och tyvärr verkar det inte som att avgiftning gjorde någon större inverkan på den gode Hawkins musikskapande.

Istället för att använda falsetten som en snygg variation och för att skapa vokal bredd använder han den i så gott som varannan stavelse. Dessutom är det tokiga twaiing-gitarrer överallt. Det finns några låtar som faktiskt är lite mer dussin-rockiga. Men de faller på just det, att de är dussin-rockiga. Den enda låten som är okej är I’ve Met Jesus med en catchy refräng. Chickens är också rätt bra tills man läser texten i konvolutet, den går inte riktigt att lyssna på på samma sätt när man vet vad den handlar om.

Enligt konvolutet rör detta sig om ”Man Rock”. Vilken sorts män det syftar på är nog tondöva män med dålig musiksmak.

Betyg 1 av 5 /SlaktarJens

Minuterna innan den norska sextetten entrar scenen hörs de välbekanta kyrkklockorna ur AC/DC:s ”Hells bells” och det känns nästan ironiskt men samtidigt passande till Satyricons musikaliska transition.  Grunden som består av Satyr och Frost är utökad med fyra livemusiker som mest framstår som utfyllnad jämte den smått fenomenale och välbyggda trummisen Frost.  Satyrs roll som centralfigur under framträdandet är numera mer likt Bruce Dickinsons arenaäventyr och flaggviftande än Attila Csihars hopkrupna och nedtonade mumieutstyrsel. I och med den mer publikfriande och allsångsvänliga black n´roll deras senaste skivor uppvisat krävs den utstrålning som Satyr visar. Dock borde det gamla mickstativet återvändas eller så ska han sluta balansera och peka med treudden som enbart framstår som tarvlig och inte det minsta necro. När han senare ska spela kortare riff med samma vita gitarr som från ”Black crow on a tombstone”-videon går luften tillfälligt ur mig. Hjärnan bakom Satyricons samlade mästerverk fyller ingen funktion som livegitarrist utan förminskar rollen som djävulens hantlangare ytterligare.

Låtvalen kretsar kring de senaste tre albumen och i mellansnacket presenteras ”The Sign of the trident som låten om Satyricon i likhet med Black Sabbaths ”Black Sabbath”. Commando och Wolfpack avverkas även de från The Age of Nero där berättarrösten förtar nöjet. Bäst publikrespons uppnås på melodiösa K.I.N.G. och deras medvetenhet om att de tidigare skivorna inte verkar vara inlyssnade gör att min personliga favorit ”Hvite krists död” utgår från setlisten.
Två svagt påmanade och planerade extranummer genomförs med det första innehållandets bland annat Fuel for Hatred. Sedan går de av utan att spelat Mother North vilket gör extranummer två alltför väntat och slentrian. På det hela taget dock en väl genomförd konsert men lite mer än glesa icke koordinerade applåder ska krävas för två extranummer.

/Necroboy,In Rock/RadioAF

—-

FHC: Fredrik Hyltén-Cavallius
HW: Hanna Wass
JM: Jens Mattsson
CH: Christian Hallworth
MF: Mattias Fyhr
MH: Martin Henriz

Evergrey – Torn (utkom 22 September 2008) Betyg: 2/5

Torn är tydligen Evergreys sjunde platta, jag har aldrig hört talas om dem. Kommande från Göteborg säger de att den nya plattan är en återgång till sitt klassiska sound, där förra plattan var lite mer experimentell. Jag tycker det faller platt.

Okej, de har ett fett trumljud och gitarren låter helt ok men synten är sjukt mesig och sångaren verkar ha både en och två föräldrar gemensamt med åttiotalspuddingen Bon Jovi. Inget fel på Bon Jovi, men han excellerar i ballader och i flera av Torns låtar verkar sångaren Tom Englund förlora sig i just sådana medan resten av bandet försöker trycka iväg lite hårdare tongångar.

Över huvud taget verkar Evergrey ha svårt för att bestämma sig vad de ska göra. Tredje spåret ”Fear” ryker iväg med fett riffande som påminner om Nile eller Unleasheds höjdpunkter men 27 sekunder in i låten övergår det i melodifestivalballadsång och nu-metalriff… Jag kan respektera viljan att kombinera The Poodles med Nile, på pappret verkar det vara en fet idé, men i verkligheten är det svårt att genomföra. Slutresultat blir att The Poodles och Nile bäst avnjutes på egen hand med en kall öl och stereon på max. Torn avnjutes bäst inte alls, om det inte är så att en ohelig mix av pudelrock, melodifestival, nu-metal och hård metal är precis det du har gått och väntat på.

Men produktionen är mästerlig så betyget kryper upp på en tvåa.

/SlaktarJens

Too Pure To Die – Confidence And Consequence (utkom 31 Januari 2008) Betyg: 3/5

Too Pure To Die är en metalkvintett från Des Moines, en stad vars största söner heter Slipknot. I mina öron låter musiken som ett snabbare Pantera fast med mer tuggriffande och mindre melodier. Och naturligtvis ingen Phil Anselmo som försöker skrika mikrofonen till döds även om sångaren Paul Zurlo gör ett mycket bra jobb.

Jag har svårt att sätta fingret på vad som saknas men något är det, skivan grep inte tag i mig vid första lyssningen. Men att det är kvalitetsmetal det rör sig om finns det ingen tvekan om även om produktionen inte är helt klockren. Jag har en viss föraning om att det här är en platta som smyger sig på mig likt en bepansrad tiger och att jag efter sjunde genomlyssningen blir slagen av dess storhet. Fast jag kan ha fel.

Baserat på intrycket hittills är skivan en helstark trea. Des Moines metalscen kanske man ska hålla ett öga på i framtiden…
/SlaktarJens

Austrian Death Machiine – Total Brutal (utkom 28 Juni 2008) Betyg: 4/5

Att göra en temaplatta verkar vara lite hett för tillfället (Judas Priest med Nostradamus, Cavalera Conspiracy med Danteplattan, Mastodon inledde för några år sen med Leviathan osv). Vilket tema är mer självklart för en helgjutet korkad metalplatta? The Gummibearinator of Candyfornia himself, Arnold Schwarzenegger!

As I lay dying är tydligen ett band i den hårdare skolan och Austrian Death Machiine är sångaren Tim Lambesis egna sidoprojekt. Säg vad du vill om As I lay dying, (jag menar det, säg vad du tycker, jag har aldrig hört dom, så jag har ingen aning) men Austrian Death Machiine lyckas slänga iväg ett antal snärtiga metallåtar med allsångsrefränger (speciellt ”I am a Cybernetic Organism, Living Tissue Over (Metal) Endoskeleton”) som emellanåt kickar röv och insprängt mellan dem finns korkade små utsagor av en Arnoldhärmare.

Kan det bli bättre? Säkerligen, men för lite glad förfestunderhållning har man hamnat helt rätt. Lyssna några gånger på den så kommer du snabbt att komma på dig själv med att säga saker som ”You think all the songs sound the same? Of course they sound the same, they’re all total brutal!” och ”25 hour gyms, for an extra hour of total work out!” samt sjunga med för full hals i den orimligt stavelseböjande refrängen till ”I am a Cybernetic Organism, Living Tissue Over (Metal) Endoskeleton”. Detta är inget mästerverk men likväl en klockren fyra!
/SlaktarJens