inrock.se

Dark Age – Minus Exitus

Dark Age – Minus Exitus (utkom 22 februari 2008) Betyg: 3/5

Dark Age kommer från tyskland, ärans och hjältarnas land, men levererar klonad göteborgsmetal à la nyare In Flames. Och det är väl inte fel?

Skivan är deras femte och utan att ha lyssnat på en enda av de tidigare kan jag nog lova att de låter rätt lika. Hela den nya plattan är av genomgående hög kvalitet men det tänder aldrig riktigt till, det känns som att de har gjort det här ett antal gånger tidigare. Ljudet är dock klockrent, produktionen är fet med klara tuggande gitarrer och pumpande bas och trummor och sångaren alternerar mellan clean och lite mer growlande.

Av de tolv spåren är det egentligen bara spåret Seven som märks, eftersom det inleds med en sampling från filmen med samma namn. Sånt sticker ju ut i den annars jämna och välfriserade ljudmattan med catchy refränger och lagom långa gitarrsolon.

Slutsats: Ett fullt habilt hantverk som varken ger mersmak eller avsmak men som efter ett par lyssningar höjer sig lite över det initiala intrycket. Tyvärr känns det som att man har hört det förut.
/ SlaktarJens

Tags: Dark Age, Minus Exitus, Skivrecension

Engel släpper singeln Next Closed Door/Casket Closing

Göteborgsbandet Engel släppte sin debutplatta Absolute Design i höstas och nu släpper de en dubbelsingel med två spår från plattan. Av någon anledning har de valt att lägga plattans kanske segaste spår som första spår på singeln. Next Closed Door är en seg emolåt med noise-iga gitarrer på refrängen och lite In Flames gitarr-riff i bryggan. Linkin Park är det första jag tänker på vid såväl första som tionde genomlyssningen och som Sportlov sjöng: ”kristi lära – världshistoriens sämsta sak/hade du levt idag hade du diggat linkin park”… Dessutom har de snott det inledande riffet rakt av från Eagles of Death Metals låt The Ballad of Queen Bee and Baby Duck…

Casket Closing är det däremot mer snärt i, de har klämt dit ett megafonliknande filter på sången och dubbelpedal i refrängen. Föreställ dig att du står mitt i den musikaliska Bermuda-triangel som utgörs av Marilyn Manson – Evanesence – In flames och du förstår lite mer vad det handlar om.

Att de valt ut de här spåren är dock för mig obegripligt eftersom Absolute Design är en riktigt fet platta (med några numera singelburna besvikelser) så mitt tips blir: avnjut plattan och glöm bort den här pinsamheten! /SlaktarJens

Lyssna på plattan istället

Tags: Engel, singel

Bat Out of Hell III – Meat Loaf – en djupanalys

Skivan suger, vilket inte överraskar någon och jag ska förklara varför. Men först kan en bakgrundsbeskrivning vara på sin plats:

1977 släpptes Bat Out Of Hell och transporterade Meat Loaf från nolla till superkändis då skivan sålde, sålde och sålde. Slutsumman är till dags dato runt 30 miljoner exemplar sålda. Hans karriär gick väl efter det genombrottet sådär tack vare diverse missbruk och mentala problem och han samarbetade inte med Jim Steinman under hela åttiotalet. En stor miss visade det sig, då det var Steinman som skrev all musik på Bat Out Of Hell.

Bat Out Of Hell bär alla de tecken som framöver oomtvistligen skulle komma att visa att det var Steinman som var inblandad. Med driven pianobaserad Robert Wells-rock med inslag av saxofon och Meat Loafs karakteristiska stämma som bibringar mer kraft än finess är skivan en riktig hit rakt igenom. Min favorit är dock ”For crying out loud” som börjar som en ganska stillsam pianoballad. Som tar slut. Sen sätter symfoniorkestern igång och kör låten en gång till i Meat Loaf-historiens mest lyckade symfonirocksögonblick. Rysningar och gåshud över hela kroppen och en försmak av att bli ett med Gud är inte oväntade reaktioner. Detta varar dock bara i två minuter innan låten avslutas på segt pianoballadsmanér.

När Meat Loaf var riktigt körd och mest gjorde småroller i B-filmer och Steinman mest fick göra filmmusik till B-filmer så insåg de den gemensamt mest gynnsamma lösningen på deras monetära problem: en uppföljare!

Uppföljare går aldrig lika bra som ettan men lite pengar skulle de nog kunna skrapa ihop. Bat Out Of Hell II: Back Into Hell har tills idag sålt i ungefär 15 miljoner exemplar så rent kvantitativt sett är den hälften så bra som originalet. Lyssnar man på den är den inte ens det. Hitten, ”I’d Do Anything For Love (But I Won’t Do That)”, är på tok för lång (den sålde nog mest på sin video med temat skönheten och odjuret) och alla de andra låtarna är lite för långa och pampiga med töntiga texter. Det enda starkt lysande undantaget är ironiskt nog Meat Loaf inte själv med på. Det är det sjunde spåret ”Wasted Youth” som är en imponerande spoken-wordprestation av Steinman själv där rock n’ rollens själ beskrivs.

När nu tredje delen släpptes så var det väl ingen som egentligen förväntade sig något. Meat Loafs största ögonblick sen 1994, när ”I’d Do Anything For Love (But I Won’t Do That)” låg etta på alla världens topplistor, var när han spelade en storbröstad man i Fight Club och det var 1999, för åtta år sedan.

Skivan inleds med spåret ”The monster is loose” skrivet av Nikki Sixx från Mötley Crew och John 5 från Marilyn Manson. Där tvingas stackars Meat Loaf försöka tuffa till sig och rappa till lite tuggande rapmetalgitarrer. Stackars, stackars Meat Loaf. Att de sedan väljer detta som förstaspår är obegripligt, det borde ha låsts in i ett valv och förnekats. Resten av skivan utgörs av blandade överpompösa powerballader som glöms bort så fort man hört dem. Men det finns ju några som sticker ut.

”Bad for Good” går två sekunder innan man hör vilken gästgitarrist som bidrar med sitt strängbändande till en ganska medioker powerballad. Självaste Brian May med sitt patenterat mesig twaing-ljud spelar några Queen-riff, antagligen för att inte själv bli bortglömd. Låten ”Monstro” som är ett en-och-en-halv minut långt intro, borde ha inlett skivan. ”Alive” har ett litet kör och kyrkklocke-break som tilltalar, men är i övrigt tråkig. ”If It Ain’t Broke, Break it” är något slags rock-synt-storbands-fusion, med en tung musikalkänsla som dessutom är dålig. ”Sieze The Night” har ett pampigt intro som övergår i en melodi rippad direkt från ”Heaven can wait” på Bat Out Of Hell som övergår i något slags Phil-Collins-Tarzan-Disneyfilmssoundtracksdjungeltrummor och sen blir en sunkig powerballad samtidigt som man hör att Meat Loafs röst inte riktigt håller måttet längre. Men sen kommer barnkören in och det är tydligt att Steinman inte räds någonting och låten tar aldrig slut. Avslutande ”Cry to Heaven” klarar av både my-heart-will-go-on-flöjter och barnkörer på två och en halv minut men då har man gett upp hoppet för länge sedan.

Det enda ljuset i Meat Loafmörkret är låten ”In The Land Of Pigs (The Butcher Is King)”, mest för sin geniala titel. Men låten frammanar lite light Marilyn Manson-vibbar, med sin mörka ljudbild, kyrkklockor, knasiga text och skrikande grisar i slutet. Och det är tack vare the butcher som Meat Loaf och framförallt Jim Steinman slutar på ett pyttelitet plus för Bat Out Of Hell III: The Monster Is Loose

/ SlaktarJens

Tags: analys, Bat out of Hell III, Meatloaf

Klockren Watain-recension… i Metro

Satt en kväll och bläddrade i en gammal Metro som låg och skräpade på mitt skrivbord. I tidningen bland skivrecensionerna såg jag att medieomsusade Watain hade recencerats – i metro! Det finns kanske hopp för vår typ av musik trots allt.

Nåja varför berättar jag då detta undrar ni? Jo det var så att recensionen var så charmig att jag bara måste citera den här:

“Vansinnigt rolig black metal

• Artist: Watain
• Skiva: Sworn to the dark (Soundpollution)
• Betyg: 4 av 5
• Black metal i allmänhet och svenskarna i Watain i synnerhet är den senaste hajpen, enligt all empirisk forskning. Det vore därför synd om de drabbas av en backlash, för det här är vansinnigt roligt att lyssna på. Så roligt, faktiskt, att man är beredd att frivilligt klä av sig naken, bli fastspänd på en stenbänk i en fackelupplyst grotta och doppad i grisblod – om man får ha så här kul under tiden.”

http://www.metro.se/se/article/2007/02/20/20/2546-42/index.xml

Det går tyvärr inte att utläsa av versionen på nätet vem som skrivit denna fantastiska recension. Om ni vet skriv det gärna här i kommentarerna.

Tags: Black Metal, Metro, Skivrecension, Sworn to the Dark, Watain