Bathory – Mother earth, Father thunder – Nordland 1

Bathory – Blood, Fire, Death – Blood fire death

I studion: Bright Light, Dracul och morpheuz

USF Vertet, Bergen 9/1 2010

Lördagskvällens konsert som inledde det nya decenniet för Bergens levande musikscen var eftertraktad då Hordalandssönerna i Immortal inte spelat här sedan förra Immortalskivan, Sons of northern darkness släpptes 2002.  När nya skivan All shall fall släpptes i september hjälpte det till att höja förväntningarna och längtan efter en konsert på hemmaplan.

Vad gäller All shall fall tyckte jag den till en början var aningen tråkig och intetsägande men framförallt var det för mycket influenser kvar från sidoprojektet I, som släppte Between two worlds 2006, där syftet var att göra något annat utanför Immortals ramar. Känslan av att fritidsprojektet inte tagit slut och påverkat huvudarbetet kvarstod. Detta har med tiden ändrats efter fler genomlyssningar och definitivt efter lördagens konsert.

Hemmahörande i Bergen, detta metalfäste som i vår sätter upp en Black metal musikal, är även Varg Vikernes(Burzum), Enslaved och Gorgoroth. Jag mötte Gaahl på en lokal pub strax innan men med hans personhistoria i bakhuvudet höll jag ett ordentligt avstånd för at inte störa hans stora personlighet. Staden som är inbäddat i fjorddalen kring de mäktiga fjällen och gör att Blaschyrk inte känns svårt att närma sig i tanken. Den kalla ljudbilden och utvecklingen av svartmetallband från Norge känns genast mycket mer förståelig.

Konserten är förlagd till en gammal sardinindustrilokal och gamla tegelhus fungerar perfekt som miljö. Den karga men samtidigt luftiga lokalen slår an patriotisk ton som passar när Immortal besjunger Norden, permafrost och icewinds. Efter en dryg timmes väntan är lokalen i princip fylld och stämningen är på topp. Minsta lilla rörelse på scenen från personalen skapar hejarop i publiken och körer av Im-mor-tal för at locka ut dem på scenen. När de såväl äntrar scenen blir det bombastisk känsla i lokalen när Horgh inleder ensam bakom dubbelkaggarna. Det blir en ganska jämn spridning mellan de åtta studioalbumen under det 95 minuter långa infernot. Ett par givna inslag från All shall fall kommer genom öppningsspåret med samma namn, The Rise of darkness och med Norden on fire. Under sistnämnda spåret brakar fyrverkerierna loss för första gången och fyller hela scenen med eld. De nya spåren känns förvånansvärt välrepeterade trots deras ringa ålder.

Från näst senaste skivan bjuds det på One by One, Tyrants och Sons of northern darkness. Solarfall och Grim and frostbitten kingdoms dammas av men mina två favoriter får snällt vänta till slutet. De lyckas leverera godbitar från hela sin katalog med snabba nedslag som The sun no longer rises och Blacker than darkness från Pure holocaust respektive Diabolical fullmoon mysticism. När väl konserten avslutas blir det med ett abrupt tack och trion nästan lämnandes scen halvspringande. Inte helt oväntat kommer ett extranummer där min personliga favorit Battlefields från Blizzard beasts avhandlas. Den alltför givna men samtidigt underbara Blaschyrk(Mighty ravendark) avslutar en mycket bra konsert. Under avslutningsspåret görs pauseringar för att dra igång publiken och Abbath är överallt för att höja nivån till det lilla extra innan allt är över.

Abbath är en suverän artist och får den mesta av uppmärksamheten då trions bassist skyms av hans scenpersonlighet och Horghs mekaniska och maskingevärsliknande trumspel. Hans välkomnande ”jenter og gutter, ladies and motherfuckers” och publikfriande ”shut up” och ” håld keft” som svar på publikjubel är underhållande. Han har publiken lindad runt sitt lillfinger. Dock är den grötiga Bergendialekten stundom lika svår att tyda som en grisbonde från Tomelilla. Rökmaskinen skapar perfekt stämning och tillsammans med det kalla blåvita ljuset skapas en bra kopia av Blaschyrk där det råder evig vinter. Bieffekten av rökmaskinen är vindarna i Abbaths hår som får mig närmast att tänka på Carola under melodifestivalen. Den nya backdropen med två bergsspetsar i vattnet med en förmörkad måne skapar illusionen av stå på en klippavsats vid havet i vintertid. En alldeles utmärkt miljö för ett utmärkt Immortal!

/Necroboy

Blå, Oslo, 29/10

Det är 660 år sedan Digerdöden nådde den norska kusten och i höst gör 1349 en handfull konserter på hemmaplan. Namnet är hämtat från årtalet då pesten lamslog landet och det slår an en ton om kompromisslöshet och råhet. Efter att förbandet Astaroth värmt upp såväl publiken som den gamla tegelbeklädda industrilokalen med marschaller och de traditionella(klyschiga) fårhuvudena på scenen börjar de ge ett stabilt intryck med en smärre arsenal med låtar av god kvalité.  De ger uttryck för en mer traditionell andravågs-black metal än vad huvudbandet kan anklagas för att vara.

När väl fårhuvudena är förpassade till slaktrenset och huvudbandet äntrar scenen öppnar sångaren Ravn med att spruta eldklot i den nedsläckta lokalen. Samtidigt skapar introt och den massiva ljudväggen en förväntansfull stämning redan från start. Efter att i maj ha släppt Revelation of the black flame var jag aningen tveksam till deras nya inriktning mot mer ljudlandskap och ljudmiljöer som är tänkta att sammanbinda skivan. En risk för att hamna i Abruptums kölvatten? Skivan kanske kräver ytterligare genomlyssning och kommer att mogna med tiden men för närvarande står deras tidigare starkare och dessa kommer väl till pass denna kväll. Men hur kommer det att fungera live med 2-3 minuters pauser mellan låtarna som drar ner tempot?

Det fungerar förvånansvärt bra med de vibrerande ljudvågorna och filmprojektorljuden som murbruk mellan låtarna. Konserten utkristalliseras till en helhet av sällan skådat slag och det ypperliga ljudet tillsammans med den lilla lokalen pressar nästan ut mig till rökrutan. Ravns väsande och rena sång är mycket bra och Frosts, permanent i Satyricon, blastbeats får testiklarna att vibrera i pungsäcken. Samarbetet kvintetten sinsemellan är mycket bra och är rakt igenom stabilt. De spelar igenom delar av det nya alstret och allsångskänslan närmar sig nästan under Sculptor of Flesh och I am abomination. Corpse painten sitter där den ska men i övrigt har de, kanske tack vare att de debuterade ett par år efter de spännande åren 1993-94, ett annat förhållningssätt till genren. Deras black metal är melodisk utan att vara symfonisk och syntantsruken. Tacka Gud för det!

/Necroboy

Håll i hatten, vad de har för sig där i Norge…

Ps. Gaahl har nu även av aftonbladet fått titeln Norges mest hatade man… Det trodde vi Varg Vikernes var =)

Minuterna innan den norska sextetten entrar scenen hörs de välbekanta kyrkklockorna ur AC/DC:s ”Hells bells” och det känns nästan ironiskt men samtidigt passande till Satyricons musikaliska transition.  Grunden som består av Satyr och Frost är utökad med fyra livemusiker som mest framstår som utfyllnad jämte den smått fenomenale och välbyggda trummisen Frost.  Satyrs roll som centralfigur under framträdandet är numera mer likt Bruce Dickinsons arenaäventyr och flaggviftande än Attila Csihars hopkrupna och nedtonade mumieutstyrsel. I och med den mer publikfriande och allsångsvänliga black n´roll deras senaste skivor uppvisat krävs den utstrålning som Satyr visar. Dock borde det gamla mickstativet återvändas eller så ska han sluta balansera och peka med treudden som enbart framstår som tarvlig och inte det minsta necro. När han senare ska spela kortare riff med samma vita gitarr som från ”Black crow on a tombstone”-videon går luften tillfälligt ur mig. Hjärnan bakom Satyricons samlade mästerverk fyller ingen funktion som livegitarrist utan förminskar rollen som djävulens hantlangare ytterligare.

Låtvalen kretsar kring de senaste tre albumen och i mellansnacket presenteras ”The Sign of the trident som låten om Satyricon i likhet med Black Sabbaths ”Black Sabbath”. Commando och Wolfpack avverkas även de från The Age of Nero där berättarrösten förtar nöjet. Bäst publikrespons uppnås på melodiösa K.I.N.G. och deras medvetenhet om att de tidigare skivorna inte verkar vara inlyssnade gör att min personliga favorit ”Hvite krists död” utgår från setlisten.
Två svagt påmanade och planerade extranummer genomförs med det första innehållandets bland annat Fuel for Hatred. Sedan går de av utan att spelat Mother North vilket gör extranummer två alltför väntat och slentrian. På det hela taget dock en väl genomförd konsert men lite mer än glesa icke koordinerade applåder ska krävas för två extranummer.

/Necroboy,In Rock/RadioAF

I studion: morpheuz, Nekroboy och Gutländer

Tisdagen den 7 Oktober reder herrarna Necroboy och morpheuz vad som egentligen finns mellan de tämligen etablerade musikstilarna Death Metal och Black Metal. Lyssna på Radio AF kl 21-22 och bli allmänbildade.

True Norwegian Black Metal visas på Galleri Operatingplace vid Hötorget i Stockholm mellan 26 september och 23 oktober

Abbath i de norska blåbärsrisen – Foto: Peter Beste, www.peterbeste.com

Nåja varför berättar jag då detta undrar ni? Jo det var så att recensionen var så charmig att jag bara måste citera den här:

“Vansinnigt rolig black metal

• Artist: Watain
• Skiva: Sworn to the dark (Soundpollution)
• Betyg: 4 av 5
• Black metal i allmänhet och svenskarna i Watain i synnerhet är den senaste hajpen, enligt all empirisk forskning. Det vore därför synd om de drabbas av en backlash, för det här är vansinnigt roligt att lyssna på. Så roligt, faktiskt, att man är beredd att frivilligt klä av sig naken, bli fastspänd på en stenbänk i en fackelupplyst grotta och doppad i grisblod – om man får ha så här kul under tiden.”

http://www.metro.se/se/article/2007/02/20/20/2546-42/index.xml

Det går tyvärr inte att utläsa av versionen på nätet vem som skrivit denna fantastiska recension. Om ni vet skriv det gärna här i kommentarerna.