Blå, Oslo, 29/10

Det är 660 år sedan Digerdöden nådde den norska kusten och i höst gör 1349 en handfull konserter på hemmaplan. Namnet är hämtat från årtalet då pesten lamslog landet och det slår an en ton om kompromisslöshet och råhet. Efter att förbandet Astaroth värmt upp såväl publiken som den gamla tegelbeklädda industrilokalen med marschaller och de traditionella(klyschiga) fårhuvudena på scenen börjar de ge ett stabilt intryck med en smärre arsenal med låtar av god kvalité.  De ger uttryck för en mer traditionell andravågs-black metal än vad huvudbandet kan anklagas för att vara.

När väl fårhuvudena är förpassade till slaktrenset och huvudbandet äntrar scenen öppnar sångaren Ravn med att spruta eldklot i den nedsläckta lokalen. Samtidigt skapar introt och den massiva ljudväggen en förväntansfull stämning redan från start. Efter att i maj ha släppt Revelation of the black flame var jag aningen tveksam till deras nya inriktning mot mer ljudlandskap och ljudmiljöer som är tänkta att sammanbinda skivan. En risk för att hamna i Abruptums kölvatten? Skivan kanske kräver ytterligare genomlyssning och kommer att mogna med tiden men för närvarande står deras tidigare starkare och dessa kommer väl till pass denna kväll. Men hur kommer det att fungera live med 2-3 minuters pauser mellan låtarna som drar ner tempot?

Det fungerar förvånansvärt bra med de vibrerande ljudvågorna och filmprojektorljuden som murbruk mellan låtarna. Konserten utkristalliseras till en helhet av sällan skådat slag och det ypperliga ljudet tillsammans med den lilla lokalen pressar nästan ut mig till rökrutan. Ravns väsande och rena sång är mycket bra och Frosts, permanent i Satyricon, blastbeats får testiklarna att vibrera i pungsäcken. Samarbetet kvintetten sinsemellan är mycket bra och är rakt igenom stabilt. De spelar igenom delar av det nya alstret och allsångskänslan närmar sig nästan under Sculptor of Flesh och I am abomination. Corpse painten sitter där den ska men i övrigt har de, kanske tack vare att de debuterade ett par år efter de spännande åren 1993-94, ett annat förhållningssätt till genren. Deras black metal är melodisk utan att vara symfonisk och syntantsruken. Tacka Gud för det!

/Necroboy

©Benedicte Auberg Ringnes/Satyricon