inrock.se » KB

Hasty Haze på Premiären av Highway to Hell (vinylbaren, Malmö)

admin — Wed, 16 Sep 2009 18:18:24 +0000

Jag gillar inte att komma försent till spelningar. Jag vill helst ha pinkat in mitt revir framme vid scenen innan bandet börjar, vill vara förberedd och ha den perfekta utsikten och så vidare. Men med lite hjälp av öresundstågen från Helsingborg så är detta i princip alltid en omöjlighet. Om tåget är 20 minuter försenat för att de inte kan koppla ihop det med ett annat och om sen halva Sverige ska på bussen, så går det inte att vara i tid helt enkelt. Så, jag och min vän ramlar in på Vinylbaren när första låten klingar ut. Det är dock öppet golv framför scenen och stället är inte alls så fullt som det har varit förut. Vi ställer oss långt fram, medvetna om att ljudet framför scenen inte alltid är det bästa men att känslan vinner över det, man ska stå längst fram så är det bara. Nåja, nästa låt är Shake your ass for a Backstage pass, vilket också är min favoritlåt mestadels för att jag älskar introt och attityden i den. De kör sedan vidare med resten av sina låtar till en medelålders lagom entusiastisk publik. Så, även om framförandet som vanligt var klanderfritt och lekfullt så kunde omgivningen varit bättre, för det förtjänar killarna i Hasty Haze (som är väldigt svårt att uttala efter några öl). Sångaren Stellan med sin alltid lika livfulla scennärvaro och dialektbyte påpekar att det är varmt, vilket ingen kan säga emot. När jag efter spelningen försöker få Stellans kommentar på kvällens uppträdande är svaret detsamma ”Det var varmt!”. Så kanske är det också så man kan sammanfatta kvällen. Jävligt het hårdrock. Heter klubben Highway to Hell så är det väl sådant man får räkna med helt enkelt.

Fryser du lite såhär i höstvindar så kolla in Hasty Haze hemsida och värm dig med välgjord hårdrock när den är som bäst. www.hastyhaze.se

Text & Bild: Camilla Bergvall

Hasty Haze – Live 12/9 2009 på Highway to Hell, Vinylbaren, Malmö

In Rock tar tempen på Frost

Fyhr — Tue, 05 May 2009 08:32:50 +0000

Ikväll tar vi tempen på Frost i Satyricon, ett storsäljande norskt black metalband som vi träffade när de var och spelade i Malmö för några veckor sedan. Vi snackar lite corpse paint, examina och framtidsvisioner. I sedvanlig ordning spelar även en massa ny hårdrock. Lyssna här!

©Benedicte Auberg Ringnes/Satyricon

Satyricon-Världens ondaste backslick

Fyhr — Mon, 27 Apr 2009 12:18:52 +0000

Världens ondaste backslick sitter för närvarande inte på någon i AMF:s styrelse, Wallenbergssfären eller på Malmö nation utan på Satyricons frontman och hitmakare Sigurd ”Satyr” Wongraven. Torsdagens(16/4) konsert på KB i Malmö öppnade portarna med den black metal-kvartetten Zonaria från Umeå som med sitt varierade och brutala framträdande och med vad som synes vara hemmagjorda skyddsvästar värmde upp den lilla skara som samlats för deras 30 minuter. De åtföljdes av Uppsalabandet Degraded som även de är iförda uniform klädsel bestående av mörk skjorta och vit slips. Efter en stabil melodiös dödsmetal utan större överraskningar förutom de vita slipsarna började huvudakten att närma sig.

Minuterna innan den norska sextetten entrar scenen hörs de välbekanta kyrkklockorna ur AC/DC:s ”Hells bells” och det känns nästan ironiskt men samtidigt passande till Satyricons musikaliska transition. Grunden som består av Satyr och Frost är utökad med fyra livemusiker som mest framstår som utfyllnad jämte den smått fenomenale och välbyggda trummisen Frost. Satyrs roll som centralfigur under framträdandet är numera mer likt Bruce Dickinsons arenaäventyr och flaggviftande än Attila Csihars hopkrupna och nedtonade mumieutstyrsel. I och med den mer publikfriande och allsångsvänliga black n´roll deras senaste skivor uppvisat krävs den utstrålning som Satyr visar. Dock borde det gamla mickstativet återvändas eller så ska han sluta balansera och peka med treudden som enbart framstår som tarvlig och inte det minsta necro. När han senare ska spela kortare riff med samma vita gitarr som från ”Black crow on a tombstone”-videon går luften tillfälligt ur mig. Hjärnan bakom Satyricons samlade mästerverk fyller ingen funktion som livegitarrist utan förminskar rollen som djävulens hantlangare ytterligare.

Låtvalen kretsar kring de senaste tre albumen och i mellansnacket presenteras ”The Sign of the trident som låten om Satyricon i likhet med Black Sabbaths ”Black Sabbath”. Commando och Wolfpack avverkas även de från The Age of Nero där berättarrösten förtar nöjet. Bäst publikrespons uppnås på melodiösa K.I.N.G. och deras medvetenhet om att de tidigare skivorna inte verkar vara inlyssnade gör att min personliga favorit ”Hvite krists död” utgår från setlisten.
Två svagt påmanade och planerade extranummer genomförs med det första innehållandets bland annat Fuel for Hatred. Sedan går de av utan att spelat Mother North vilket gör extranummer två alltför väntat och slentrian. På det hela taget dock en väl genomförd konsert men lite mer än glesa icke koordinerade applåder ska krävas för två extranummer.

/Necroboy,In Rock/RadioAF