Minuterna innan den norska sextetten entrar scenen hörs de välbekanta kyrkklockorna ur AC/DC:s ”Hells bells” och det känns nästan ironiskt men samtidigt passande till Satyricons musikaliska transition.  Grunden som består av Satyr och Frost är utökad med fyra livemusiker som mest framstår som utfyllnad jämte den smått fenomenale och välbyggda trummisen Frost.  Satyrs roll som centralfigur under framträdandet är numera mer likt Bruce Dickinsons arenaäventyr och flaggviftande än Attila Csihars hopkrupna och nedtonade mumieutstyrsel. I och med den mer publikfriande och allsångsvänliga black n´roll deras senaste skivor uppvisat krävs den utstrålning som Satyr visar. Dock borde det gamla mickstativet återvändas eller så ska han sluta balansera och peka med treudden som enbart framstår som tarvlig och inte det minsta necro. När han senare ska spela kortare riff med samma vita gitarr som från ”Black crow on a tombstone”-videon går luften tillfälligt ur mig. Hjärnan bakom Satyricons samlade mästerverk fyller ingen funktion som livegitarrist utan förminskar rollen som djävulens hantlangare ytterligare.

Låtvalen kretsar kring de senaste tre albumen och i mellansnacket presenteras ”The Sign of the trident som låten om Satyricon i likhet med Black Sabbaths ”Black Sabbath”. Commando och Wolfpack avverkas även de från The Age of Nero där berättarrösten förtar nöjet. Bäst publikrespons uppnås på melodiösa K.I.N.G. och deras medvetenhet om att de tidigare skivorna inte verkar vara inlyssnade gör att min personliga favorit ”Hvite krists död” utgår från setlisten.
Två svagt påmanade och planerade extranummer genomförs med det första innehållandets bland annat Fuel for Hatred. Sedan går de av utan att spelat Mother North vilket gör extranummer två alltför väntat och slentrian. På det hela taget dock en väl genomförd konsert men lite mer än glesa icke koordinerade applåder ska krävas för två extranummer.

/Necroboy,In Rock/RadioAF