Till musiken då!
Skivan i stort känns röjjigare, mer tryck och dunkande, som ett kåtslag som väntat i fem år på att få släppas lös. Sleeping With Your Enemy och Full Circle som öppnar skivan är som skrivna för vilken förfest som helst, utan att för den skull vara radhus-rock á Takida. Jolle, Christian och Robban vränger, bankar och pressar fram en svettig jävla groove som Magz snabbt introducerar sin röst och sitt sätt att attackera musiken på. 20 sekunder in i Full Circle smaskar Jolle till på trummorna och släpper in sången i en mustig vers som går mer eller mindre rakt in i en blytung refräng med en refräng som är enkel och kraftfull nog för att till och med kunna dunkas in i Veronica Maggios ”Jag Kommer”-skaror.
Black Star öppnar med tidigare nämnda Egyptendoftande riff, en midtempolåt med en stark refräng både musikaliskt och textmässigt. Versen kan bli aningen enformig, men Magz jobbar med rösten för att skapa dynamik och liv, så det håller igång framtill solot.. Och vilket jävla solo sedan? Fucking splendid. Det lyfter låten från den monotona graven den höll på att köra ner sig i, och när Magz avslutar (in i ett outroriff på den egyptiska skalan) med sitt ”you’re the black star that drags me down” med perfekt avvägt tonsäkert riv så förstår man varför det är den här låten som fick sig en video.
Medicine uppar tempot och mörschar på i någon blitzkriegfrenesi (sett till resten av skivan) med en skön dynamik mellan groovetunga versriff och akustiskt komp på Magz långa lungtömmare i refrängen. Bra dynamik mellan tunga riff, fart och temposänkningar och utrymme för Robbans bas och Magz röst. Öppningen på skivan är fortsatt stark!
Bring It On fortsätter sänker tempot aningen från Medicine, lagom midtempo, fistpumpvänlig och med en kaxig attityd på sången (och texten), inte dåligt eller någonting, men efter avslutningen på black star så känns det aningen tamt. Sätt låten för sig själv så väger den givetvis tyngre, med sjysst bakgrundskörande och en skön refräng och ett bra (om än inte lika fett) solo. Skönt med ett band som fortfarande uppskattar lite välplacerad gitarronani.
River of My Childhood visar på en annan, mindre rivig sida av Magz röst. Uppskattar dynamiken, och ett skönt flerlagrat komp på gitarr med en skön melodi. Personligen så tycker jag att den här låten visar på rutinen och självsäkerheten i bandet, ingen tar onödig plats, men alla hörs och får komma fram på ett flödande, organiskt vis. Det låter inte krystat eller konstlat på något vis, utan som ett band ska låta när man gillar att lira musik. Låten känns som om den är över alldeles för fort, och då är den ändå 4.20. Alltid ett bra betyg.
24/7 Groove höjer tempot och kör en text med kuken först, mycket självsäkert levererat. Inga klagomål, men inte skivans höjdpunkt heller. Ytterligare ett bra solo dock, och trummorna känns drivande och solida. Samma sak skulle man kunna säga om White Flag. Solida grejor, men det intressantaste är Jolles trumkomp i versen och Christians gitarr när den flyger omkring runt 1.30-1.40. Refrängen tar inte på samma sätt som Sleeping With Your Enemy även om sånginsatsen mörschar på med gött riv. Antagligen det svagaste spåret på skivan.
Pace That Kills lägger till med en Alice In Chainsdoftande attityd, där Magz stundtals låter som en mix av Layne Staley och… Ja. Magz. Robbans basspel lägger en bra grund för grooven, och räddar låten från att fastna i 24/7 Groove/White Flags lite inkörda läge.
Därefter så gästar Chris Cornells ande Magz. No Easy Way Out är som Black Hole Sun levererat på svensk melankoli med den där tidigare nämnda känslan av att det är ett riktigt band som lirar. Dynamiskt, bra känsla, lågt tempo. Mycket utrymme för Magz röst, men det betyder också att när han tystnar så kommer resten av bandet fram än mer. Tillsammans med öppningsspåret, Black Star och River Of My Childhood så är det här skivans höjdpunkt.
Running är aningen oinspirerad. Lite intetsägande. Det rullar på av egen maskin, men utöver ett solo så är det inte några egentliga höjdpunkter. Lite på rutin, lite tråkigt.
Sen slår More Alive Than You (med Soundgarden-doftande intro) till och The Quill är tillbaka i matchen, huuuuuur fan kan de sätta Running (som är mediokert) innan den här pärlan? Den patenterade Quillgrooven knöas fram på en engagerande basmatta med rejäla trummor och ett gött riff. Käftig text, skriven av den bortgångne Patte Kejtson från Civilisationen, levererad med den intensitet och värdighet som krävs när man ger sig på material från de döda. Patte hade varit stolt. När uppladdningscrescendot börjar vid 3.20isch så rycker det i grooven, mycket till Robban och Jolles förtjänst. Christians gitarr i bakgrunden smäcker in i ett crescendosolo in i en refräng på ett smärtfritt och göttigt vis. Patte var många gånger mer levande än resten, och det fångar låten och gör till sitt eget.
Avslutningen med Waiting For The Sun tar de bättre stunderna från resten av skivan och stoppar in det i en skön, habil låt med lite intetsägande verser. Magz visar upp sin range, men i övrigt så är inte avslutningen så klockren som den kunde ha varit.

Skivan kunde ha mått bra av en ansning innan släppet, 13 låtar är en tre låtar för långt (24/7 Groove/White Flag/Waiting For The Sun), men när de tre låtarna är det enda egentliga klagomålet så är det inte mycket till klagomål. Skivan hade varit mer fokuserad och tajtare i huvudet utan de låtarna, men resten är tungt, bluesigt, groovefyllt och en välkommen plattjävel i det här Takidaklimatet. Det är inte varje dag vi bjuds på riktig rock ‘n roll i det här landet, speciellt inte en så opretentiöst och ösig (utan att bli skvalmusik och oengagerad skit) rock som här. Alla som känner för en stabilt laddad platta att ladda med på förfester och inför sommarens parköl (snart här igen, vi ska bara vada igenom snön en veva först) så är det den här plattan du ska dra på.

Vrid upp volymen. Gilla läget.

The Quill – Officiell Hemsida
The Quill på Facebook

The Quill – Full Circle på Spotify
The Quill – Black Star på Youtube

Civilisationen på Spotify

Vi behöver folk med intresse för musikjournalistik, intervjuer tekniker mm. Det är naturligtvis en nödvändighet att du tycker om hårdrock och närliggande genres.

Skicka oss ett mail och berätta om dig själv och vad du skulle vilja göra. Radion arrangerar regelbundet grundkurser i hantverket studentradio som man kan (bör) gå om man är ny i gemet

/Fredrik Hyltén-Cavallius, In Rock, Radio AF i Lund

Vissa saker förblir som vanligt, skönt va!?

In rock gick ut i den mörka trollskogen för att se hur den bäst kunde tolka ”tomten”

Här kan ni lyssna på resultatet: In Rocks bidrag till Radio AFs julkalender 13/12 2006 – Spegling av filen

Galenskapet är av och med:

• Fredrik Hyltén-Cavallius
• Mattias Fyhr
• Martin Henriz