inrock.se

1349 – year of the plague

Blå, Oslo, 29/10

Det är 660 år sedan Digerdöden nådde den norska kusten och i höst gör 1349 en handfull konserter på hemmaplan. Namnet är hämtat från årtalet då pesten lamslog landet och det slår an en ton om kompromisslöshet och råhet. Efter att förbandet Astaroth värmt upp såväl publiken som den gamla tegelbeklädda industrilokalen med marschaller och de traditionella(klyschiga) fårhuvudena på scenen börjar de ge ett stabilt intryck med en smärre arsenal med låtar av god kvalité.  De ger uttryck för en mer traditionell andravågs-black metal än vad huvudbandet kan anklagas för att vara.

När väl fårhuvudena är förpassade till slaktrenset och huvudbandet äntrar scenen öppnar sångaren Ravn med att spruta eldklot i den nedsläckta lokalen. Samtidigt skapar introt och den massiva ljudväggen en förväntansfull stämning redan från start. Efter att i maj ha släppt Revelation of the black flame var jag aningen tveksam till deras nya inriktning mot mer ljudlandskap och ljudmiljöer som är tänkta att sammanbinda skivan. En risk för att hamna i Abruptums kölvatten? Skivan kanske kräver ytterligare genomlyssning och kommer att mogna med tiden men för närvarande står deras tidigare starkare och dessa kommer väl till pass denna kväll. Men hur kommer det att fungera live med 2-3 minuters pauser mellan låtarna som drar ner tempot?

Det fungerar förvånansvärt bra med de vibrerande ljudvågorna och filmprojektorljuden som murbruk mellan låtarna. Konserten utkristalliseras till en helhet av sällan skådat slag och det ypperliga ljudet tillsammans med den lilla lokalen pressar nästan ut mig till rökrutan. Ravns väsande och rena sång är mycket bra och Frosts, permanent i Satyricon, blastbeats får testiklarna att vibrera i pungsäcken. Samarbetet kvintetten sinsemellan är mycket bra och är rakt igenom stabilt. De spelar igenom delar av det nya alstret och allsångskänslan närmar sig nästan under Sculptor of Flesh och I am abomination. Corpse painten sitter där den ska men i övrigt har de, kanske tack vare att de debuterade ett par år efter de spännande åren 1993-94, ett annat förhållningssätt till genren. Deras black metal är melodisk utan att vara symfonisk och syntantsruken. Tacka Gud för det!

/Necroboy

Tags: 1349, Black Metal, Frost, Necro, Norge, Satyricon, True, True Norwegian Black Metal

In Rock tar tempen på Frost

Ikväll tar vi tempen på Frost i Satyricon, ett storsäljande norskt black metalband som vi träffade när de var och spelade i Malmö för några veckor sedan. Vi snackar lite corpse paint, examina och framtidsvisioner. I sedvanlig ordning spelar även en massa ny hårdrock. Lyssna här!

©Benedicte Auberg Ringnes/Satyricon

Tags: Frost, Intervju, KB, Malmö, Satyricon

Satyricon-Världens ondaste backslick

Världens ondaste backslick sitter för närvarande inte på någon i AMF:s styrelse, Wallenbergssfären eller på Malmö nation utan på Satyricons frontman och hitmakare Sigurd ”Satyr” Wongraven.  Torsdagens(16/4) konsert på KB i Malmö öppnade portarna med den black metal-kvartetten Zonaria från Umeå som med sitt varierade och brutala framträdande och med vad som synes vara hemmagjorda skyddsvästar värmde upp den lilla skara som samlats för deras 30 minuter. De åtföljdes av Uppsalabandet Degraded som även de är iförda uniform klädsel bestående av mörk skjorta och vit slips. Efter en stabil melodiös dödsmetal utan större överraskningar förutom de vita slipsarna började huvudakten att närma sig.

Minuterna innan den norska sextetten entrar scenen hörs de välbekanta kyrkklockorna ur AC/DC:s ”Hells bells” och det känns nästan ironiskt men samtidigt passande till Satyricons musikaliska transition.  Grunden som består av Satyr och Frost är utökad med fyra livemusiker som mest framstår som utfyllnad jämte den smått fenomenale och välbyggda trummisen Frost.  Satyrs roll som centralfigur under framträdandet är numera mer likt Bruce Dickinsons arenaäventyr och flaggviftande än Attila Csihars hopkrupna och nedtonade mumieutstyrsel. I och med den mer publikfriande och allsångsvänliga black n´roll deras senaste skivor uppvisat krävs den utstrålning som Satyr visar. Dock borde det gamla mickstativet återvändas eller så ska han sluta balansera och peka med treudden som enbart framstår som tarvlig och inte det minsta necro. När han senare ska spela kortare riff med samma vita gitarr som från ”Black crow on a tombstone”-videon går luften tillfälligt ur mig. Hjärnan bakom Satyricons samlade mästerverk fyller ingen funktion som livegitarrist utan förminskar rollen som djävulens hantlangare ytterligare.

Låtvalen kretsar kring de senaste tre albumen och i mellansnacket presenteras ”The Sign of the trident som låten om Satyricon i likhet med Black Sabbaths ”Black Sabbath”. Commando och Wolfpack avverkas även de från The Age of Nero där berättarrösten förtar nöjet. Bäst publikrespons uppnås på melodiösa K.I.N.G. och deras medvetenhet om att de tidigare skivorna inte verkar vara inlyssnade gör att min personliga favorit ”Hvite krists död” utgår från setlisten.
Två svagt påmanade och planerade extranummer genomförs med det första innehållandets bland annat Fuel for Hatred. Sedan går de av utan att spelat Mother North vilket gör extranummer två alltför väntat och slentrian. På det hela taget dock en väl genomförd konsert men lite mer än glesa icke koordinerade applåder ska krävas för två extranummer.

/Necroboy,In Rock/RadioAF

Tags: Black Metal, KB, Lägg till ny etikett, Live, Recension, Satyricon

2008 års bästa hårdrocksskivor!

Lyssna på listan via Spotify: http://bit.ly/axnoRH

1. Cavalera Conspiracy – Sanctuary – Inflikted (10)
2. Kings of Leon – Closer – Only by the Night(9)
3. Burst – I Hold Vertigo – Lazarus Bird(8)
4. Cult of Luna – Owlwood – Eternal Kingdom(7)
5. The Haunted – Moronic Colosseus – Versus(6)
6. Sabaton – Panzerkampf – The Art of War(5)
7. Meshuggah – Combustion – Obzen(4)
8. Gojira – Vacuity – The Way of All Flesh(3)
9. Opeth – Hex Omega – Watershed(2)
10. Satyricon – My Skin is Cold – The Age of Nero(1)

I studion: morpheuz, Gutländer, Dracul unt Necroboy.

Tags: 2008, årsbästa, Satyricon, Skivsläpp, Spotify, The Age of Nero