inrock.se

Evergrey – Torn

Evergrey – Torn (utkom 22 September 2008) Betyg: 2/5

Torn är tydligen Evergreys sjunde platta, jag har aldrig hört talas om dem. Kommande från Göteborg säger de att den nya plattan är en återgång till sitt klassiska sound, där förra plattan var lite mer experimentell. Jag tycker det faller platt.

Okej, de har ett fett trumljud och gitarren låter helt ok men synten är sjukt mesig och sångaren verkar ha både en och två föräldrar gemensamt med åttiotalspuddingen Bon Jovi. Inget fel på Bon Jovi, men han excellerar i ballader och i flera av Torns låtar verkar sångaren Tom Englund förlora sig i just sådana medan resten av bandet försöker trycka iväg lite hårdare tongångar.

Över huvud taget verkar Evergrey ha svårt för att bestämma sig vad de ska göra. Tredje spåret ”Fear” ryker iväg med fett riffande som påminner om Nile eller Unleasheds höjdpunkter men 27 sekunder in i låten övergår det i melodifestivalballadsång och nu-metalriff… Jag kan respektera viljan att kombinera The Poodles med Nile, på pappret verkar det vara en fet idé, men i verkligheten är det svårt att genomföra. Slutresultat blir att The Poodles och Nile bäst avnjutes på egen hand med en kall öl och stereon på max. Torn avnjutes bäst inte alls, om det inte är så att en ohelig mix av pudelrock, melodifestival, nu-metal och hård metal är precis det du har gått och väntat på.

Men produktionen är mästerlig så betyget kryper upp på en tvåa.

/SlaktarJens

Tags: Evergrey, Skivrecension, Torn

Too Pure To Die – Confidence And Consequence

Too Pure To Die – Confidence And Consequence (utkom 31 Januari 2008) Betyg: 3/5

Too Pure To Die är en metalkvintett från Des Moines, en stad vars största söner heter Slipknot. I mina öron låter musiken som ett snabbare Pantera fast med mer tuggriffande och mindre melodier. Och naturligtvis ingen Phil Anselmo som försöker skrika mikrofonen till döds även om sångaren Paul Zurlo gör ett mycket bra jobb.

Jag har svårt att sätta fingret på vad som saknas men något är det, skivan grep inte tag i mig vid första lyssningen. Men att det är kvalitetsmetal det rör sig om finns det ingen tvekan om även om produktionen inte är helt klockren. Jag har en viss föraning om att det här är en platta som smyger sig på mig likt en bepansrad tiger och att jag efter sjunde genomlyssningen blir slagen av dess storhet. Fast jag kan ha fel.

Baserat på intrycket hittills är skivan en helstark trea. Des Moines metalscen kanske man ska hålla ett öga på i framtiden…
/SlaktarJens

Tags: Confidence and Consequence, Skivrecension, Too Pure To Die

Dark Age – Minus Exitus

Dark Age – Minus Exitus (utkom 22 februari 2008) Betyg: 3/5

Dark Age kommer från tyskland, ärans och hjältarnas land, men levererar klonad göteborgsmetal à la nyare In Flames. Och det är väl inte fel?

Skivan är deras femte och utan att ha lyssnat på en enda av de tidigare kan jag nog lova att de låter rätt lika. Hela den nya plattan är av genomgående hög kvalitet men det tänder aldrig riktigt till, det känns som att de har gjort det här ett antal gånger tidigare. Ljudet är dock klockrent, produktionen är fet med klara tuggande gitarrer och pumpande bas och trummor och sångaren alternerar mellan clean och lite mer growlande.

Av de tolv spåren är det egentligen bara spåret Seven som märks, eftersom det inleds med en sampling från filmen med samma namn. Sånt sticker ju ut i den annars jämna och välfriserade ljudmattan med catchy refränger och lagom långa gitarrsolon.

Slutsats: Ett fullt habilt hantverk som varken ger mersmak eller avsmak men som efter ett par lyssningar höjer sig lite över det initiala intrycket. Tyvärr känns det som att man har hört det förut.
/ SlaktarJens

Tags: Dark Age, Minus Exitus, Skivrecension

Klockren Watain-recension… i Metro

Satt en kväll och bläddrade i en gammal Metro som låg och skräpade på mitt skrivbord. I tidningen bland skivrecensionerna såg jag att medieomsusade Watain hade recencerats – i metro! Det finns kanske hopp för vår typ av musik trots allt.

Nåja varför berättar jag då detta undrar ni? Jo det var så att recensionen var så charmig att jag bara måste citera den här:

“Vansinnigt rolig black metal

• Artist: Watain
• Skiva: Sworn to the dark (Soundpollution)
• Betyg: 4 av 5
• Black metal i allmänhet och svenskarna i Watain i synnerhet är den senaste hajpen, enligt all empirisk forskning. Det vore därför synd om de drabbas av en backlash, för det här är vansinnigt roligt att lyssna på. Så roligt, faktiskt, att man är beredd att frivilligt klä av sig naken, bli fastspänd på en stenbänk i en fackelupplyst grotta och doppad i grisblod – om man får ha så här kul under tiden.”

http://www.metro.se/se/article/2007/02/20/20/2546-42/index.xml

Det går tyvärr inte att utläsa av versionen på nätet vem som skrivit denna fantastiska recension. Om ni vet skriv det gärna här i kommentarerna.

Tags: Black Metal, Metro, Skivrecension, Sworn to the Dark, Watain